cyprusliving

Att känna sig lycklig, balanserad och tillfreds handlar väldigt mycket om att hantera sina förväntningar. Men det är så tråkigt och inte riktigt min grej, jag har skyhöga förväntningar på allting, framförallt mig själv. Det gör egentligen inte så mycket för jag blir inte så besviken när jag inte lever upp till dem, och ingen annan brukar bli så besviken heller (mest för de nog har en mycket mer sunda förväntningar på mig än vad jag har).

Fast den finns en aspekt av det som jag tycker riktigt illa om, det ger mig prestationsångest. När jag sitter på en restaurang och njuter av ett glas vin medans jag väntar på huvudrätten brukar tankarna ganska ofta vandra bort i en monolog som jag i just det ögonblicket tycker skulle göra ett fantastiskt blogginlägg, i min fantasi just då så vet jag att jag kan fånga en idé, känsla eller tanke precis sådär elegant som den förtjänar. Fast när markören blinkar på ett blankt vitt dokument är den säkerheten bortblåst, då blir i stället skrivandet lite otäckt, då kommer min trygga självbild kastas mot den brutala verkligheten och troligen kommer slutresultaten lätt bli en raljant semipretantiösa smörja som lämnar läsaren med en eftersmak av billigt rödvin.

Nu råkar det vara så att jag gillar billigt rödvin och det enda jag tänker skämmas för är att jag gav in för min prestationsångest och inte har skrivit tidigare.

En kväll såg jag Wyatt Earp på TV och drack Macallan med is i, mest för min Grant var slut men också för jag kände mig lite rebellisk. Man kan suga ur en riktig upplevelse av att sitta ensam i air con och titta på kabel TV om man bara tänker rätt.

Sedan fastnade jag i senaste expansionen till Civilization IV, Beyond The Sword. Ett spel väldigt nära perfektion. Ensam och försvagad av dålig sömn krashade jag och fick stanna hemma på grund av huvudvärk och magont. Helgen kom och jag kunde vrida rätt dygnet igen genom en gammal beprövad metod, 36 timmarsdagen.

Klockan 6 på morgonen efter den sömnlösa lördagsnatten tar jag en promenad ut på stranden, jag har sett många fina soluppgångar här fast den här morgonen var den fantastiskt. Framför mina ögon kliver en ung kvinna ner i vattnet i väldigt naturligt tillstånd. I ljuset ser hon ut som en staty ljuten i guld, när hon kastar sig frammåt blir vattnet runt om henne till glittrande silver, det är så vackert, det känns som gud är där och regisserar.

Söndagkvällen kommer, Stefan ringer och frågar om allt är ok, de kommer imorgon. Panik. Imorgon?! Jag har tänkt fel på en vecka! Krisen triggar mig, får mig att ta mig ur mitt artificiella världskrig och lösa lite verkliga problem. Ett, ordna deras bostad nästa vecka. En titt i spegeln, de röda ögonen ser inte bra ut men det kan inte hjälpas. Går med bestämmda steg över till hyresvärdinnans tomt, hon har gäster, det har hon alltid. Jag vet inte om jag sagt rätt eller fel vecka till henne, jag chansar, om jag verkar säker nog ska det nog funka. "Hi, do you have the key to the other apartment my friends are arriving tomorrow", hon svarar "Was it next week", "yes" svarar jag men den säkerhet som man bara kan uppnå på tre sätt, antingen är det sant, eller så är svaret förberett eller så är man en så drillad pokerspelare att man fixar att improvisera fram en sådan säkerhet. I mitt fall var den en kombination av alla tre, de kom ju faktiskt imorgon så det var ju ingen lögn även om det kanske inte stämmde med veckan jag hade sagt tidigare. Semibluffen funkade, jag får nyckeln samt löfte om att sängkläder kommer ordnas innan de dyker upp nästa dag.

Nästa dag är jag beredd att förbruka lite mer goodwill hos chefen när jag känner mig tvungen att be om en veckas semester helt utan notice, inte för att mina vänner förväntar sig det utan bara för jag känner noll arbetslust. Det går över förväntan, chefen är sympatiskt till vad jag ber om, han tar upp den stora frågan om vad som ska hända när jag åker till Sverige, jag får ett erbjudande som jag lovar att tänka över på semestern.

Det kunde varit vid ett köksbord på lappis, över en pitcher billig tentaöl på KTH-kåren eller i källarbelägen datasal långt efter midnatt för över tio år sedan. Omedelbart och utan onödiga artighetsmanövrar är snacket igång. Det är en varm och stark känsla av att vara bland vänner. Visst har mycket hänt sedan studietiden, Kenneth har blivit pappa, Magnus har flyttat till England och Stefan är inte längre den Carl Bildt kopia han blev anklagat att vara den där gången i korvkön, men allt det som gjorde oss till bra vänner då är kvar.

Snacket drar från politik, till boende, skatter, dataspel, företagsintriger, poker och naturvetenskaplinga anektoter. Det tunga artilleriet är symmetriska multiprocessor system, numerisk optimering och best pracitices för versionshantering. Det är oerhört befriande att kunna prata om precis det man vill, lyssna på andra människor som pratar om det de vill och kan massor om och inte behöva ägna ens en tillstymmelsen av energi på att styra konverationen på ett socialt accepterat vis. Grillningen första kvällen med alla närvarande blir också lyckad och det blir fler sådana kvällar under veckan.

Så en kväll kommer hyresvärdinnans systers man förbi och precis innan vi hinner åka iväg för en Meze på någon taverna blir vi allesammans ibjudna till gårdsfest. Hela kvarteret är där, alla kvinnorna har lagat något, det är en bladning av grekisk, cyptriotisk, engelsk och rysk mat. Till det hela serveras en väldigt stark bål, vi grabbarna från Sverige placeras ihop med tjejer i precis lagom ålder för Stefan och Magnus. Det blir en intensiv kväll och även fast jag tyvärr inte kan skvallra om någon "score" så slutade det med att mina långa kompisar lyste som fyrtorn i bara överkroppar på dansgolvet. Mest dittjatade av de medelålder kvinnor som fixat middagen åt oss och som nu väldigt förfriskade partade som om de vore tonåringar på skolresa, men drag var det iaf.

Veckan går fort, vi tar oss över gränsen till Famagusta, staden är full av byggnader från korsriddartiden och från den venetianska tiden. Vi shoppar lite kläder och äter lunch hos en väldigt trevlig Turk. Det är tråkigt att de är så dåliga på att göra showbusiness av sin historia på Cypern, kanske är den moderna historien alltför påtaglig och smärtsam för att man på ett tryggt sätt ska kunna vara stolt över sitt historiska arv.

På fredag bär det av till Agia Napa i en förlängd Mercedes med trasig hastighetsmätare och en fartmissbrukande chaufför. Väl där kämpar vi oss förbi de värsta turistfällorna och börjar kvällen med dyrt vin och stark mat. Kanske är det för vi åkte dit som ett grabbgäng, kanske är det för det är mitt i högsäsongen men det är fler "proffsdansare" på borden i aiya napa än vanligt. Vi besöker de för mig vid det här laget välbekanta ställena och förfriskar oss till bristningsgränsen.

Barkvällen slutar som vanligt hos Dimitra på Pirates! Hon har mycket vist gjort oss programmerare på Casinot till sina stammisar, vi är snälla, köper dyra drinkar, och även fast Will ena kvällen bjuder ut Dimitra och andra kvällen vill bjuda ut hennes dotter (som jobbar på vår mataffär i Larnaca) så verkar hon tycka om oss. Klubbbiljetterna (hur stavar man här?) hon delar ut ikväll är inte till Car Wash utan till något nytt ställe. Det är ett stort rum med alkover i flera etage, längst ner i mitten är en stor rund bardisk, full av dansande tjejer. Vi stannar i någon timme innan hemfärd i precis samma stil som vi åkte dit, fast nu funkade nog hastighetsmätarn jag är bara för trött för att bry mig.

Veckan avslutas med gocart och på måndagen är jag tillbaka i kontoret igen, jag är psykiskt pigg på att jobba igen men magen är i uppror. Aristotelis är på intervju. Killen har en PhD från imperial college i London, jobbat i flera år och av någon outgrundlig anledning vill han lägga ner sin karriär på det japanska robotföretaget och komma och jobba för ett halvschabbit internetcasino på Cypern. Han lever inte riktigt upp till mina förväntningar på de tester jag förser honom med under måndagen, men vem gör det? Vi anställer honom. Det känns bra. Den firman ska nog klara sig utan mig snart.

Tisdag, onsdag, tordag, fredag, lördag, söndag. Virusinfektion i magen sa läkarn på onsdagen. Jag kan inte behålla någonting jag äter, jag tittar på Discovery Channel och hyr de där filmerna som Annica aldrig ville se, Attilla the hun och Sin City.

Folk frågar om det blir något mer bloggande på ICQ, efter att ha ätit en fantastik italiensk middag på Case Mia ihop med Will och Megan och alldeles lagom berusad på billigt rödvin sätter jag mig ner och skriver, det blir ganska långt, titeln får bli hämtat från David Kruglinskis klassiker Inside Visual C++ (the dialogbox that ate Cincinnati). Jag funderar lite på varifrån uttrycket egentligen kommer och trycker submit.

Först vill jag börja med ett TACK här i bloggen, till min föregångare och fästmö Annica. Tack för att du så personligt och okomplicerat förmedlat våra upplevelser här i främmande land. Jag har med spänning följt dina sammanfattningar även om det kan tyckas att jag borde ha koll eftersom vi ju levt 24/7 med varandra men på samma sätt som man kan tycka om att se ett bra foto dagen efter så har jag gillat att se vad och hur du fångat verkligheten här, oavsett om den var kännd för mig sedan tidigare eller döljd i rusdimmorna under någon Aiya Napa-vistelse.

Men det är inte bara för egen del jag vill tacka. Att höra av mig regelbundet har aldrig varit min starka sida. Jag vet att den här bloggen har stillat inte bara mitt samvete utan också nyfikenheten hos mina kära där hemma. Det är bland annat därför jag med glädje accepterar hedersuppdraget att ta över bloggskrivandet härifrån Aquarian Beach Gardens.

Nu har du åkt, jag vet att du kommer hem till människor som saknat dig länge och att massor av spännande saker väntar dig i Sverige, men det är helt klart dubbla känslor här hos mig på Cypern.

Inte bara på jobbet och hemma är det ett litet hål nu när du är så långt borta utan också här i cyberspace. Jag kommer såklart lusläsa din nya blogg, jag ska göra mitt yttersta för att fortsätta med observationerna härifrån här och hoppas att det ska vara läsvärt. Jag är ingen skribent, och om språket ibland blir för teknokratiskt eller om handlingen glider in på programmering eller poker så får ni ha lite överseende, var och en efter förmåga, eller nåt....

Nu börjar min tid här på Cypern lida mot sitt slut... I övermorgon går planet hem till Sverige och Arlanda, men på sätt och vis så är ju detta mitt hem nu också. Idag har jag haft sista körlektionen och packat det mesta innan jag åker. Ikväll ska vi äta avskedsmiddag med britterna och det blir sista gången jag ser dem på ett bra tag :( Will kommer jag med största sannolikhet träffa i september, men troligen inte Nick och Kayleigh. Det känns tråkigt att behöva bryta upp med vänner som man umgåtts så mycket med och som blivit en del av ens vardag och som man dessutom inte kommer träffa särskilt ofta. Tur att msn finns ;)

Nu undrar ni kanske vad som kommer att hända med bloggen. Jonas kommer kanske "ta över" den och skriva lite härifrån ibland, men för dem som vill följa mig i Sverige kommer jag att fortsätta blogga på adressen www.ninnami.blogg.se Det blir nog inte lika ofta som här, men skriva kommer jag att göra :)

Tack alla ni som följt mig på mina äventyr på Cypern och varit duktiga och kommenterat!

Idag vaknade vi halv tre... men å andra sidan kom vi hem fem på morgonen. Kvällen började med att vi runt sex hämtade upp Tomas och Carina i stan efter ett par ärenden. Sedan åkte vi hem till oss och "förfestade" med snacks och läsk. Vid åtta tog vi vår bil till Agia Napa och åt middag på en trevlig italiensk restaurang. Sedan mötte vi upp britterna vid pubstråket som tjuvstartat festandet och redan var rättså i gasen :)

Det blev en livad kväll med många roliga minnen. Lite nostalgiskt för mig. En viss rödhårig rugbyspelare var utom kontroll och ganska svår att hålla reda på så den ständiga frågan för kvällen var "Were is Will?". En viss blond pokerspelare försökte sedan hålla jämna steg med britterna och blev till en del jobb för sin flickvän (som fick hjälp av två andra svenskar). Tillsammans lyckades dem i alla fall vid fyratiden få in den överförfriskade killen i en taxi, varav denne snabbt slockande i framsätet.

Halva dagen sov vi som sagt bort och resten av tiden har vi mest "tagit det lugnt". Ikväll ska grannarna ha en förlovningsfest för 300 pers på tomten, så vi ska ta oss in till Larnaca och äta, men först måste Jonas åka med Nick och hämta bilen som lämnades kvar i Agia Napa. De senaste veckornas konstanta ute- och glassätande (och då snackar vi inte en nogger ;) har gjort att man svällt upp som en ballong, men när jag kommer hem till Sverige får det bli andra bullar. Nyttigare bullar ;) Men jag lägger gärna på mig några kilon för att ha det så roligt och mysigt som jag haft det den här sommaren. Jag har fått många härliga upplevelser och underbara vänner som jag inte skulle byta bort för allt i världen. Och verkligen inte för en klädstorlek mindre :)

I måndags hämtade vi upp Tomas och Carina på flygplatsen. På kvällen mötte vi upp resten av gänget (läs Will + besök, Nick och Kayleigh) och åt middag nere vid strandpromenaden. Efteråt spelade vi några partier Backgammon, men Tomas och Carina som varit på resande fot sedan fyra på morgonen, gick hem och la sig. På dagarna har vi hittills varit på "vår" strand och badat en massa. Det är otroligt varmt i vattnet, närmare 30 grader skulle jag tro... Igår kväll hade vi en jättemysig grillkväll hemma hos oss och sedan promenerade vi bort till taxistationen.

Idag ska jag, som sagt, ha körlektion och Jonas jobbar idag och imorgon. Så vi möter nog bara upp Carina och Tomas för middag ikväll. De skulle prova på beachen nere i stan under dagen. Värmen här är så påtaglig nu att jag nästan längtar efter lite kyla och regn i Sverige.. men om jag säger det högt  får jag väl hela Sverige på mig ;)

Ingen gör mig så frustrerad som min bilskollärare Stavros. Ringde och bokade en körlektion igår och han sa då klockan tolv idag. Jag ringer fem över tolv då han inte dykt upp och då säger han: "Nä, klockan ett kommer jag". Han hade bara gått och ändrat tiden (som han brukar) utan att ringa och säga till. Jag blir galen på den människan. Såhär är det varenda eviga gång... Dessutom är jag rädd att han blandat ihop uppkörningstiden till september och jag som måste boka flyg hit och allt :( Frustration är bara förnamnet!